Författarporträtt: Sara Paborn

Sara Paborn skriver både skönlitteratur och poesi. På LL-förlaget har hon tidigare gett ut Kanotklubben och Vickys värdshus. I sin nya bok skriver hon om långvarig vänskap.

 

 

Många som läser Jaktlaget kommer nog känna igen karaktären Janne bland folk i sin närhet. Vad är din relation till den här sortens äldre män?

Janne är den livskloke, vänlige, tålmodige och trygge äldre mannen. Han har inte så stort hävdelsebehov, men ett stort och varmt hjärta. Hans typ är en förbisedd hjälte, tycker jag. Jag har haft förmånen att träffa flera av hans sort och gillar dem mycket. Jag möter dem i min kanotklubb och i samtal i vardagen, till exempel i en busskur. De bär en sorts vägvisande, rekorderlig manlighet. 

Männen i boken ser tillbaka på ett mer aktivt liv. De gör insikter och förändras på ett sätt som skulle kunna vara smärtsamt. Vad tänker du om det?

Jag ville med så enkla medel som möjligt återge känslan av att förändringar kan vara vemodiga, men också skildra en acceptans och förmågan att njuta av det man har i nuet. Männen i boken är ju inte unga längre, och jakten som tidigare varit viktig för dem har gett plats för värdet av att vara vänner och det anspråkslösa, kravfria umgänget. 

Vännerna i boken träffas för att jaga. Varför hänger män så ofta upp sitt umgänge kring en aktivitet, tror du?

Männen i mitt liv har alltid träffats kring att spela i band, spela fotboll, vara med i föreningslivet eller vandra. Jag har alltid tyckt att det är lite rörande. Kanske kan det vara skönt att få skuggas av aktiviteter medan man umgås? Man blir kanske inte lika blottad? Det är som att människan trivs bäst i halvskugga, när solen får strila ner mellan grenverket, och inte att sitta i fullt solgass. 

De flesta lättlästförfattare är kvinnor. Har du någon tanke om hur det kan komma sig?

Kan det vara så att kvinnor är lite mer prestigelösa och inte nödvändigtvis i alla lägen vill skriva den stora, allvarliga, seriösa romanen? Att skriva lättläst är för mig njutbart och lekfullt och roligt, i motsats till att skriva längre romaner som bitvis är en ren plåga.