Författarporträtt: Åsa Söderling
Åsa Söderling debuterade 2024 med En tid i Lissabon. Nu är hon tillbaka med en ny bok som handlar om förbjuden kärlek. Åsa har en bakgrund inom teater och film och jobbar som lärare i kreativt skrivande och teater på en daglig verksamhet.
Dagboksformen som boken har är tidlös, men också trendig nu. Vad ger formen för möjligheter?
Att skriva en roman i dagboksform är alltid en konstruktion, men för mig har det varit ett sätt att komma nära karaktären Ingemar, att skriva inifrån honom. Jag skriver själv dagbok i perioder och där får de tankar ta form som jag inte är beredd att dela med någon annan. Där finns en frihet från censur och konvention. Dagboksformen gör också tiden synlig. Tid är ett tema i boken, vår tid i livet är begränsad. Vad vill vi göra med vår tid?
”Hur mycket liv har vi kvar? Har vi råd att tänka på rätt och fel när något fyller oss med glädje?” är ett vackert citat från boken, vad betyder det?
Vi är alla omgärdade av olika moraliska och etiska ramar i vårt liv och handlande. Har vi ställt oss frågan var dessa begränsningar kommer ifrån? Kan det finnas något rätt i det som är fel? Är otrohet alltid fel? Jag funderar ofta på i vilken grad känslor av skuld och skam styr våra liv. Kanske kan Ingemars handlande i boken ge upphov till tankar och diskussioner kring dessa frågor. De är spännande!
Man blir berörd av den här boken, den väcker mycket känslor. Hur arbetar du med att väcka stora känslor i det lättlästa formatet?
Jag börjar i känslorna och inte i formatet. Jag skriver först helt utan att tänka på att texten ska vara lättläst. Sedan omformar jag. Då är det en skattjakt på ord och formuleringar. Det är detta som lockar mig att skriva lättläst, att varje ord blir viktigt, att varje ord måste vägas.
Åldrande är ett tema i boken – behövs det fler berättelser om äldre människor?
Egentligen finns det massor med exempel på äldre personer i litteratur och annan kultur. Det jag velat fokusera på är den inre utvecklingen hos mina karaktärer. Det faktum att det handlar om äldre människor tillförde något intressant för mig. Det gav mig möjligheten att jobba med spänningen mellan den starka inre livskraften och det faktum att livet går mot sitt slut.