Författarporträtt: Sofia Hedman
Sofia Hedman är journalist och författare. Jag har ett problem är hennes första lättlästa bok. Vi ställde några frågor till henne.
Du har skrivit många böcker tidigare, men det här är din första lättlästa bok. Hur upplever du att det var att skriva lättläst?
Jag skriver bland annat bilderböcker för barn, och då försöker jag berätta mycket med få ord utan att det blir fattigt eller litterärt torftigt. Det gäller att hitta de rätta orden och få dem att sjunga, så att berättelsen får en rytm. Jag tycker att det är ungefär likadant när jag skriver lättläst för vuxna.
Boken handlar om en man som förlorar någon han älskar. Är det viktigt att tala om sorg?
Ja, det tycker jag. Döden har på något vis blivit tabu. Men den är naturlig, även om den inträffar plötsligt och dramatiskt. Sorgen över någon man förlorat kan vara tung, men det är viktigt att minnas det liv man hade tillsammans med den man förlorat. Jag tror att minnena gör att sorgen med tiden blir lättare att bära. Jag har själv drabbats av sorg på ett sätt jag aldrig hade föreställt mig, när min då 16-åriga dotter dog i självmord. Någon som dör kan man inte få tillbaka, men personen kan leva vidare inom oss.
Du har valt att låta karaktärerna vara namnlösa. Varför?
Det var inte viktigt för mig vad de hette, utan det var deras kärlek som var viktig, och sorgen, och minnet och rådet om att känna, lyssna, dofta. Att minnas livet tillsammans, inte som en förlust, utan som en upplevelse att känna värme och glädje över.
Boken har ett hoppfullt slut. Vad vill du skicka med den läsare som själv befinner sig i sorg?
Jag tror inte att sorgen över någon som stått en nära någonsin försvinner. Men den ändrar karaktär med tiden. Var inte rädd för dagen då du inte ständigt tänker på den du förlorat. När min dotter Tammi dog, tänkte jag på henne hela tiden. Jag grät mycket och kände stor skuld i att jag inte kunnat rädda henne, över att hon inte levde. Jag tror att jag var rädd för att om jag inte tänkte på henne, så skulle jag glömma henne. Det skulle kännas som ett svek. Idag vet jag att jag kan skratta. Att jag inte tänker på Tammi hela tiden är inte farligt, det är inget svek. Jag minns henne alltid, och hon finns alltid i mitt hjärta.