Författarporträtt: Cecilia Lidbeck
Författaren Cecilia Lidbeck har skrivit många böcker för barn och unga. Till DIG som tagit min tvättid är hennes första lättlästa bok för vuxna.
Betty är en underbar karaktär. Berätta om henne!
För mig börjar allt med namnet. Jag brukar skrolla namnlistor på nätet tills jag hittar ett som känns rätt i magen. Karaktären Betty fick liv direkt och skrev på något märkligt sätt sig själv. Hon visade sig vara en temperamentsfull, lite socialt kantig person med en stark längtan efter att få höra till. Under hennes bryska sätt finns en stor sårbarhet, vilket nog bidrar till att man tar henne till sitt hjärta. Jag hade fantastiskt kul tillsammans med Betty och sörjde när det var dags att sätta punkt.
En från början ganska liten händelse blir uppförstorad för Betty under berättelsens gång. Varför blir det så för Betty, och kanske för andra?
Jag tror att vi människor har ett behov av att känna oss sedda och hörda. Blir vi inte det börjar vi kanske tolka omvärlden mer negativt. En oskyldig kommentar uppfattas som kritik, grannens stressade hej blir en bekräftelse på att hon inte tycker om en. Betty är dessutom en person som funderar mycket. Hon lever i sin egen bubbla utan så mycket kontakt med andra. När tankarna skenar iväg har hon ingen att ventilera dem med. Ingen som kan bidra med andra perspektiv.
Tvättstugan är navet i din berättelse. Varför är det en så laddad plats för många?
I tvättstugan tvingas du samsas med människor du kanske inte känner eller ens har träffat. Du möter bara spåren efter de andra. Det blir en underlig sorts kommunikation där detaljer kan få komiskt stor betydelse. Utspillt tvättmedel blir till utsagor om en individs hela karaktär, ludd i torktumlaren en personlig kränkning.
Hur använder du drömmar som berättargrepp?
Drömmar är spännande och säger ofta mer om en än man vill erkänna. Själv drömde jag en gång att jag hade Johnny Depps uppstoppade huvud i min garderob. Jag vet fortfarande inte riktigt hur jag ska tolka det. Att låta en romankaraktär drömma ger mig som författare möjlighet att berätta saker om personen utan att tala klartext. Läsaren kan dra egna slutsatser utan att jag behöver skriva honom eller henne på näsan.
Förresten, vad är den här boken för genre egentligen?
Jag tänkte faktiskt inte alls i termer av genre när jag skrev. Jag bara körde på. Men skulle jag klassa den så här i efterhand kanske vi kan kalla den en mix av spänningsroman, humor och vardagsdramatik. Med en feelgood-twist på slutet!